Språk confusion

Läs med webReader

Det här med olika språk börjar bli lite förvirande nu tycker jag. När jag var liten, jag upprepar, när jag var liten så kände jag nästan bara människor som bodde i sverige, och när alla ens vänner pratar samma språk så behövs ju bara ett språk.

Jag kommer ihåg en av mina första mejl-vänner, en kille från argentina, kommer inte ihåg hur vi bytte mejl för det fanns inga communitys eller liknande men man kan ändå säga att det var där problemen startade. Jag började kommunicera på mer än ett språk, inte så konstigt det, så länge båda pratar samma språk. Grejen idag är att jag ofta inte har konversationer mellan mig och en person till utan allt är offentligt vilket gör att de flesta av mina vänner kan se vad jag säger till en annan person, och de kanske inte pratar samma språk. För att inte tala om min egen masskommunikation i form av statusuppdateringar och liknande.

I Sverige pratar jag svenska, gillar det och är bra mycket bättre på det än engelska. Men i vissa fall, som när man har en icke-svensktalande vän, så får alla runt omkring övergå till att prata engelska istället. Det är helt enkelt kutym, är inte schysst att utestänga någon. Eller hur?

Vad blir då kutym på FB, Twitter och andra ställen där folk pratar olika språk? På FB skriver de flesta på sitt eget språk i statusuppdateringarna, fast vissa försöker hålla sig till engelska, är ju faktiskt inte särskilt fint att utesluta en stor del av sin bekantskapskrets. (och då får man ju ingen uppmärksamhet heller!) Där finns ju vänner från alla möjliga olika sammanhang och länder.

Det svenska språket både öppnar dörrar och stänger på samma gång. Den här bloggen startade jag till exempel för att det inte fanns några bloggar om innovation på svenska. Därför skrev jag på svenska, för att det finns en vinning i det, för att folk vill läsa på sitt eget språk. Men samtidigt hindrar det mig från att sprida mina idéer utanför sverige, eller att låta min icke-svensktalande vänner eller kontaktnät att läsa vad jag skriver. Inte så bra om jag vill söka jobb utomlands exempelvis.

Frågan jag funderar på idag är om man på internet kommer att använda engelska som standardspråk så att alla förstår eller om översättningsfunktionerna kommer att bli så bra att vi alla kan kommunicera på vårt modersmål? Och hur vill vi egentligen ha det själva?

Ps. Vore det inte bättre om hela världen bara pratade ett språk? :)

Share

Smajlisgenerationen

Läs med webReader

Generation Y, generation gratis/piratgenerationen, 80-talister med mera. Kärt barn har många namn och jag har kommit på ytterligare ett – Smajlisgenerationen. Idag ses smajlisar ;) som något för de elektroniska medierna och ofta för de mer oseriösa sammanhangen. Men hur blir det i framtiden? Jag börjar snart känna att jag inte kan klara mig utan dem. De ger helt klart en extra dimension till en text.

Jag och Sara satt igår och skrev en text när vi båda vid samma tidpunkt skrek ut SMAJL :) och sen började vi skratta högt (eller ni vet, precis det där som : ) försöker förklara). Att använda sig av smajlisar har blivit så integrerat i vårt skrivspråk att vi båda “vet” när en text kräver en smajlgubbe.

Idag anses dock smajlisarna som lite orena, att de inte passar i seriösa texter eller i seriösa mejl, eller för seriösa personer. Kommer det att vara likadant i framtiden? På samma sätt som att många fortfarande värjer sig från att skriva dom (istället för de/dem) eftersom det ger ett oprofessionellt intryck fast det språkligt är korrekt.

Jag skickade tidigare i höst ett mejl till en professor jag tidigare inte talat med, han besvarade mitt mitt mejl med en smajlgubbe, vilket gjorde mig mycket glad och trygg. Han framstod helt enkelt som en vanlig människa på det sättet. Men det är kanske just det många är rädda för, att framstå som vanliga människor? (Vart har respekten för auktoritet tagit vägen???)

Jag är ju mitt inne i ett bokskrivande och min fråga är: Kan jag och bör jag använda mig av smajlisar? Vad är viktigast, att verka personlig eller att verka proffesionell?

Love ya xoxox ;)

Share