Alla ni som är TED-fans, här kommer ytterligare en sajt av intresse, FORA.tv
Ni kanske märkte att jag la upp en video därifrån för inte så länge sen. Nu dök det upp ännu en intressant klipp vilket gjorde att jag tittade närmare på FORA. Kan helt klart rekommenderas.
Här är en video på hur irrationellt vårt beteende kan vara ibland. (Och ja, det är härifrån jag valt inläggets titel).
Har jag nämnt att jag är periodare? Jag kommer lätt in i faser, fastnar där tills jag en dag tröttnar, en tid senare har jag en ny fas på g. Av någon konstig anledning ramlade jag ur min, annars så stabila, internetfas under sommaren. Ingenting jag såg eller gjorde på internet var intressant nog, (därav uppehållet i bloggen.) Nu har jag dock fastnat igen men med en, från ikväll, ny inriktning. Vloggande eller vad man nu kallar det. Det började med att jag hade tråkigt och bestämde mig för att se en närmare en timme lång video på Youtube, publicerad nedan, när jag insåg det coola med användargenererat videoinnehåll på internet. Speciellt hur vlogging är ett sätt att se sig själv och förhålla sig till det. Jag är i vanliga livet inte särskilt blyg men så fort det finns en videokamera fryser jag direkt. Nu har jag sett lite charmen i det hela, att det ligger något mänskligt och nästan vackert i nervositeten i att prata med sig själv och att va sig själv men att samtidigt, eller snarare senare, bli betraktad av en okänd mängd människor. Det är en konst och en förmåga och något som tål att undersökas. Hur agerar du som person när du är helt själv och inte har en aning om vem eller hur många som kommer att se dig och eventuellt interagera med dig? Gissar att det är lite som att blogga men i en mer extrem form.
Det är nämligen så att jag håller på att fundera över något roligt att skriva C-uppsats i Innovationsteknik om. Kanske ska jag studera kreativitet och klipp på internet? Eller self-awerness i klippen? Vore roligt att blanda kreativitet och psykologi, kanske göra ett litet experiment på temat? Hur viktigt är det att vara sig själv och acceptera sig själv för kreativiteten? Om det är viktigt, kan vlogging hjälpa personer att komma sig själva närmare?
Fattar du inte riktigt vad jag pratar om och har tid att ta en timme för att luska ut det ska du se den här presentationen:
Det är helt otroligt vad mycket det händer i världen idag! Jag känner redan att jag är lite sen med att fatta det här med vlogging, vad är nästa grej? Jag vill veta nu, jag vill vara med! Framtidens historia skapas verkligen idag.
Inbillningsförmågan skapar det som finns, som kan inträffa, det som vi känner till, och fantasin skapar det som inte finns, som vi inte känner till i verkligheten, det som aldrig har varit och aldrig kommer att bli. Ja förresten – kanske ändå? Hur kan man veta det? När folkfantasin skapade den flygande mattan i sagan, vem kunde då tänka sig att människan skulle sväva i luften i ett flygplan? Fantasin känner till allt och kan allt. (Stanislavski, 2004, s.83)
Detta för direkt mina tankar till psykologin och de två begreppen vanföreställningar och hallucinationer. Vanställningar beskrivs på samma sätt, något som kan inträffa, något vi känner till. Däremot behöver det inte vara helt sannolikt att det kommer att inträffa men det finns en möjlighet. Hallucinationer är som fantasier, det kan vara hur galna som helst och behöver inte inbegripa verklighetsförankring. Fast, som Stanislavski säger, så kan vi in veta vad framtiden bär med sig och de mest galna idéerna kan bli de bästa uppfinningarna. Både inbillningsförmåga och fantasi är en viktig ingrediens när vi är kreativa. Barn är spontant duktiga på det här men med åren minskar ofta förmågan. Tyvärr har troligtvis skolan en del i det, alltför ofta handlar uppgifter om att så snabbt som möjligt svara rätt, och rätt är det som vi har hört förut. (Tror att det är bröderna Härén som brukar säga det där sista)
Visst går innovation och kreativitet ihop med psykologi. Eftersom jag själv läser just den kombinationen är det extra roligt att läsa om Farida Rasulzada som har gjort sin doktorsavhandling inom psykolog, hon har studerat sambandet mellan kreativitet och hälsa på arbetsplatser.
Här är lite av vad hon kommit fram till:
“Att skapa en kreativ miljö ger stora vinster. Först och främst gör innovationskraft att affärerna växer. Men det innebär också att medarbetarna mår bättre.”
“– Kontrollsyndromet dödar kreativiteten. Företagen vill ha kreativa anställda men deras behov av att kontrollera är starkare. De anställda får inte uppfinna hjulet på nytt utan måste använda metoder som redan finns.”
“– Företagen tänker ibland för kortsiktigt och de glömmer att kreativitet kan bli lönsam i längden. I stället bör de sända ut det motsatta budskapet att den som tar risker inte kommer att bestraffas om han eller hon misslyckas.”
Ovanstående citat från IDG
E24 har också tagit upp avhandlingen, här följer några citat:
“Farida Rasulzada brinner för organisationspsykologi. I sin forskning har hon ofta stött på arbetsplatser där man förlitar sig på att två–tre personer ska stå för kreativiteten, medan de andra har hämmats”
“–?För den som till exempel arbetar på löpande bandet, är det viktigt att känna att han eller hon kan bidra till företagets utveckling och inte bara är anställd för att montera skruvar. Man ska kunna komma med nya idéer utan att bli nertrampad. ”
“Kvinnorna i studien upplevde klimatet som mindre kreativt än männen och var oftare stressade. Farida Rasulzada förklarar det med att många kvinnor har en dubbel arbetsbörda.”
Artiklarna är inte speciellt långa och jag råder den som är intresserad av kreativitet att läsa dem. Det finns även tips på hur man skapar ett mer kreativt klimat. Ett av tipsen påminner om samma tankesätt som radikal och inkrementell innovation som jag har tagit upp tidigare.
“Se upp för ”falsk” kreativitet. Två bra former är radikal kreativitet, som syftar till att göra nya saker, och adaptiv kreativitet, som går ut på att göra det man gör bättre. En sämre form är ”konservativ kreativitet” som i själva verket går ut på att göra samma saker som tidigare.”
Rasist, sexist?
Fick tips från min psykologilärare att göra ett test om fördomar. Verkligen intressant. Testet kollar din automatiska preferens för någonting. Jag kan avslöja att jag ser sverige som bättre än usa, att jag föredrar mörkare hudton framför ljusare men att jag samtidigt föredrar vit framför svart, jag förknippar hemmet med kvinnor och karriär med män. Jag har en hel del att jobba på alltså…
Gå gärna in och gör testet. Finns en svensk variant med något färre test och en engelsk med fler test fast mer riktade åt amerikaner. Men gå gärna in på båda.
Till test på svenska.
Till test på engeska.
Lycka till, hoppas ni är mindre fördomsfulla än jag verkar vara.
Hur påverkas våra prestationer av andras närvaro?
Ibland blir våra prestationer bättre när det finnas andra personer i närheten och
ibland blir våra prestationer sämre när det finns andra personer i närheten.
Varför blir det så?
När det finns andra personer i närheten blir vi lite spända. Den spänningen påverkar vår prestation.
Om vi ska göra en lätt uppgift så är den spänningen bra. Vi vet att vi klarar av det och vi vill visa att vi är duktiga, alltså gör vi bättre ifrån oss.
När vi får en svår uppgift däremot så leder vår spänning till att vi presterar sämre än vi skulle ha gjort om vi varit ensamma. Vi blir osäkra och gör fler misstag.
Det här är en intressant insikt som man kan använda sig av i många sammanhang. Lättare uppgifter bör göras i grupp, då presterar vi bättre. Svårare uppgifter och uppgifter vi aldrig har gjort förut bör vi däremot göra ensamma, då presterar vi bättre.
På företag bör man tänka på det här. Har man medarbetare som ska göra enklare uppgifter är det bra att låta dem göra det i samma lokal där alla ser varandra.
Vid mer komplicerade uppgifter bör man däremot se till att medarbetarna har möjlighet att arbeta ostört, kontoslandskap är alltså inte riktigt grejen i det här fallet.
Intressant va?
Detta är också bra att använda sig av inom kreativa övningar. Låt personerna som är med först brainstorma själva och låt dem sedan först i ett senare skede diskutera och bygga på varandras idéer.
Ni får nog vänja er vid att den här bloggen kommer att dra lite åt psykologihållet nu i ett år. Det brukar ju bli så att det man tar in också kommer ut.
Här är en reklamfilm för nån rakhyvel som beskriver oidipuskomplexet (ni vet Freuds knäppa tanke om att killbäbisar är kära i sin mamma och vill döda sin pappa), den ursprungliga historien kommer från grekisk mytologi, Oidipus, det här är alltså en modernare variant på samma tema. (försök att ignorera rakhyveln, jag vill helst inte medverka till reklam ;)
(Jag hittade klippet på NextGen, en av bloggarna jag följer)
