Jag kan inte vad jag kommer ihåg minnas att jag någonsin trott på jultomten. Ovanligt? Ja kanske, men det finns en förklaring. Min pappa tror nämligen att det är det värsta man kan göra, tuta i barnen att tomten finns. Om du någon gång skulle träffa min pappa och ta upp ämnet så ska du se att han till och med blir riktigt upprörd.

Det finns nog flera anledningar till varför vissa föräldrar inte lurar sina barn. Jag gissar att vissa kristna familjer kanske tycker det är dumt att låta jultomten ta för stor plats under en så viktig högtid som Jesu födelse. Andra kanske inte firar västerländsk jul och därför ser det som onödigt.

Varför tycker då pappa att det är fel? De flesta föräldrar försöker lära sina barn att inte ljuga. Trots det så är det föräldrarna som står för den största och ibland mest traumatiska lögnen i ett barns liv. Att tomten finns.

Det är ganska dumt eftersom barn gör som man gör, inte som man säger.

Det som stör är att många vuxna njuter av att lura barnen, ser det lite som en sport att få barnen att tro på tomten så länge som möjligt. Man glorifierar lögnen och leker någon slags psykologisk lek med barnen.

Jag är på pappas sida, mina barn kommer aldrig att få tro på någon tomte.

Det finns ingen smart parallell eller liknande i det här inlägget. Det är bara ren anti-tomten-propaganda. Och kanske en liten guldstjärna till pappa som tänker lite annorlunda och vågar ifrågasätta.

Nu har jag kommit tillbaka till Sverige och hunnit återhämta mig lite. Det har tagit mig hela helgen att komma ikapp på internet. Finns ju en del man har missat.
Jag trodde knappt att det var möjligt för mig att inte använda internet varje dag men det har gått alldeles utmärkt den här sommaren. En anledning är förstås att de flesta andra också skär ner på internetanvändadet en annan är att jag lämnade min egen dator hemma och utan min feed-reader, bokmärken, skype, msn och personifierade firefox är det helt enkelt inte lika roligt att surfa. Eftersom jag nu lyckats så bra under sommaren så ska jag försöka att inte vara lika uppkopplad i höst som jag brukar, får se om det lyckas.

En annan grej jag minskat med är mobiltelefonanvändandet. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är extremt dyrt att ringa och ta emot samtal när man är utomlands. Fast den 31 aug ska det visst bli ändring på det. Eftersom rånrisken i Barcelona är hög så blev vi rådda (stavning?) att inte använda handväska. Och vad ska man egentligen med väska till när man inte har nån mobil att lägga i den? Det lustiga var att hela den första veckan kände jag mobilens vibrator vibrera men jag hade ju ingen telefon med mig. Så en hel vecka tog det för kroppen att avvänja sig. Många frågade oss hur vi klarade oss utan mobil, mitt svar var alltid detsamma, vi gjorde som man gjorde på 80-talet, bestämde tid och plats inför nästa möte, det kommer man faktiskt ganska långt på. Jag ska se om det går att fortsätta så i Sverige eller om det är omöjligt. Ett är då säkert, inte behöver man mobil när man handlar mat, går på promenad eller tränar.

Ni är alla välkomna tillbaka denna höst och jag hoppas att ni kommer att finna våra texter intressanta.
Kom ihåg att vi svarar på i princip alla kommentarer och vi uppskattar både kritik och smör ; )

Har precis kommit hem från en promenad med Jessi. Vi pratade som vanligt om allt mellan himmel och jord. Gratis terapi det där med att gå ut och gå med en vän.

Hursomhelst, jag kom fram till att jag i ett speciellt fall nog tänker lite annorlunda än de flesta svenskar. När jag anstränger mig för att tänka mig själv i framtiden, efter avslutade studier, så kan jag helt enkelt inte se mig själv gå runt från företag till företag med ett cv i handen och söka jobb. Jag vet inte om det beror på dåligt självförtroende eller en övertro på mig själv men det känns lite som: vem skulle vilja anställa mig? vilket företag skulle kunna erbjuda ett kul jobb? skulle jag klara att jobba för nån annan? hur ska jag få ett jobb som motsvarar min utbildning? vilka jobb motsvarar min utbildning? kommer jag att vara kapabel att göra ett bra jobb?

Så istället tänker jag, om jag någonsin ska kunna få jobba med vad jag vill så måste jag starta eget. Hur ska jag annars klara mig? Hur ska jag annars få jobba med något kul? Hur ska jag annars lyckas? Det känns helt enkelt konstigt att tänka att någon annan ska ha ansvar och makt över mitt liv. Ska nån ta hand om mig och ha ansvar för att jag klarar mig så måste det ju vara jag? Det är jag som måste få mitt liv att funka, det är jag som ska se till att jag har ett jobb, det är jag och inte något annat företag som ska se till att jag får jobba med det jag tycker om, och samtidigt få in tillräckligt med pengar för att kunna överleva.
Kan kanske låta tungt, men det är inte det, det låter roligt, fritt och enklare (?).

Som sagt, jag vet inte om det är dåligt självförtroende eller överto (osund tro?) på mig själv…