Som kurslitteratur första året på Innovationsprogrammet läste vi boken “Förändring som tillstånd” av Bo Arhenfelt, jag skrev ett inlägg om den boken här.  Jag vill bara säga att jag nu har läst om boken, tänkte att det kunde vara bra, jobbar ju på ett företag i förändring. Men nu några år senare inser jag att boken inte är lika bra, tycker faktiskt inte att den stämmer vidare värst. Tror att det mest beror på att jag mött verkligheten samt att jag hittat en grym bok om försäljning. Jag lever nu med filosofin att förmågan att sälja är intimt ihopkopplad med förmågan att övertyga andra om att viktiga förändringar bör genomföras.

Och boken? Personlig försäljning, av Neil Rackham. Den är gammal och ful men med bra innehåll.

Related posts:

1. Utan mellanchefer ingen förändring
2. Recension: Leda Förändring
3. Att genomföra en förändring

Hur många av er var det som såg 72 hr race på kanal 8 i höstas? Nu kommer uppföljningen, Innovatörerna. I det programmet får företag som står inför svårigheter hjälp att komma på nya innovativa lösningar för att överleva.

I dessa program går det att se Cissi som är en grym sister. Cissi är verkligen duktig på att sporra, inspirera och hjälpa andra att komma på idéer.

Ny teknik har också skrivit en artikel om det här. Gillar citatet: “– Vi vill starta en folkrörelse för innovationer, kungör Terje Andersson.” Ja det är precis vad Sverige behöver!

Related posts:

1. Kreativ miljö
2. Klimatkommission

Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv!

No related posts.

Jag tror att vi är många som tagit bloggandet till oss. En jobbarkompis upplyste mig om att runt 5% av Sveriges befolkning skriver på en blogg. Men hur gör vi för att sprida känslan av att det är viktigt till resten? De som aldrig fått läsa en riktigt bra blogg och som mest tror att det handlar om vad jag åt till frukost i morse. De som vi vill  ska engagera sig i exempelvis en företagsblogg?

Ja det var dagens lunchfunderingar. Jag, Erkstam och Lena kom fram till en liten idé. Vad sägs om att ta det stegvis och personligt? Att se till att de personer som vi vill ska vara engagerade får hjälp att upptäcka några bra bloggar inom sitt eget intresseområde? Idén är att ge en förståelse för vad de hela handlar om så att de sedan själva kommer och säger att det vore klockrent med en företagsblogg.

Vad tror ni, kan det funka?

Det här borde även gälla en stor mängd av olika förändringar. För som jag sagt tidigare (läst i nån bok), så älskar människor förändringar, så länge de förstår att de själva kommer att vinna på att ta dem till sig.

—

Vill även passa på och tacka Jonny för hjälpen, den killen kan sin SEO. Endast ett proffs tar reda på exakt vad kunden behöver och levererar just precis det (även om det hade gått attsälja in mer).

Related posts:

1. 10% av skatten till Fritt Val
2. Tillbaka till problemet CV
3. Några länkar till…

Nu börjar jag förstå nyttan med interna bloggar!

I skolan är vi ofta tvungna att föra en så kallad “reflekterande dagbok”. Ni vet allt det där tjafset om att det är processen som är det viktiga och att det kan vara bra att gå tillbaka och se hur man tidigare tänkt : ) I efterhand kan så många saker se så självklara ut, när man i själva verket hade väldigt svårt att bestämma sig för just det. Dessutom har jag hört många entreprenörer säga att det är bra att skriva en dagbok och de nämner då samma orsaker som ovan.

Av någon outgrundlig anledning har jag dock haft svårt för detta, att skriva en dagbok, medan jag haft extremt lätt för att skriva en blogg. Vad är det som gör denna skillnad? Kanske strukturen eller interaktiviteten? Därför har jag i alla de kurserna, 4st, vi använt oss av dagbok, röstat för att vi gör det i bloggform. Och det har alltid fungerat utmärkt.

Idag slog det mig plötsligt hur genialiskt det är. Vi har nu i vårt bokprojekt en sluten blogg, som bara vi tre och vår handledare kan läsa. Eftersom vi inte kan träffas varje dag och ofta kommer på saker vid andra tillfällen är bloggen ett utmärkt sätt att kommunicera på. Det är inte alls samma sak som att skicka mejl eller ringa till varandra och berätta vad vi gjort och vad vi kände, utan detta är något helt annat. Vetskapen att de andra läser och att allt sparas i en logisk ordning gör det till ett bra komplement till mejl. Dessutom är det lättare att lägga upp lite bilder eller på andra sätt visualisera hur man tänker.

Jag har nog kommit till slutsatsen att om jag medverkar i några fler stora projekt så ska en blogg hållas, det är ett bra sätt att både sprida och bevara information och tankar på. För att komma igång kan du använda rubrikerna Hände, Kände Lärde, då brukar det viktigaste komma med.

Nästa stora ord bör alltså bli projektblogg eller kanske internblogg?, det är en annan typ av blogg än de mer etablerade typerna såsom exempelvis företagsblogg, modeplogg, livsstilsblogg, expertblogg osv.

Arbetar du just nu i ett projekt är mitt råd att pröva med att starta en projektblogg och se om du inte kan få lite fart eller struktur på arbetet! Vill du kunna leva ut ordentligt, låta känslorna synas, skriva om sekretessbelagda saker eller annat viktigt så skapa en intern blogg, allt måste inte vara transparent. Men har du ett företag tycker jag givetvis att du även bör hålla en företagsblogg….

…suck, allt detta bloggande, vart ska världen ta vägen? :)

No related posts.

Aftonbladet är inte en tidning som jag föredrar att läsa när det kommer till nyheter. Men när man sitter uttråkad på tåget och tidningen ligger på bordet framför så börjar man självklart bläddra i den. Senast så blev jag överraskad över en intressant artikel som handlade om att ”svenska skolan passar inte barnens hjärnor”. Det hävdar en av sveriges största forskare vid namn Martin Ingvar.

Enligt Martin så har Sverige världens sämsta betygssystem och det gör skolan kass. Några argument ur artikeln:

” Vi struntar i hjärnans egen klocka och anpassar inte skolan till när barn har lättast för att lära sig. Och vi tar ingen hänsyn till att pojkar och flickor utvecklas olika.”

” Vi har världens sämsta betygssystem. Obegripliga kriterier, för sen betygsdebut och för få betygssteg. Det drabbar framför allt pojkar från arbetarhem på landsbygden.”

Betygssystemet har jag funderat ett bra tag på, att något borde göras och förändringar borde ske. Men så lätt är det inte som det låter. Jag håller med Martin att betygssystemet är dåligt, men Martin fokuserar sig fortfarande på att förbättra nuvarande betygssystem. Exempelvis genom tidigare betygsdebut och fler betygssteg. Enligt mig så borde ett helt nytt bedömningssystem införas. Jag är varken professor eller forskare inom ämnet, men jag vet så mycket som att gymnasiala betyget styr valet inför högskoleutbildningen. Detta eftersom personer som är exempelvis dåliga på matematik och har dåligt betyg i ämnet får lägre snitt, vilket leder att betyget påverkar valet av högskola samt utbildning. Men tänk er om eleverna bedömdes efter ämnen som de är intresserade av och är bra på, då skulle vi kunna studera vad vi vill idag.

Om vi betraktar två personer
Person A: som har ingen läkarutbildning men hindrades att studera det pga betygssystemet, men han/hon älskar det och brinner för det.
Person B: som har hade höga betyg och valde utbildningen för status, men brinner egentligen inte för det.

Vem skulle klara jobbet bättre? Det finns många människor därute som person A med potential. Bara för att du har sämre betyg så betyder det inte att du är dummare. Att kunna vara duktig i alla ämnen och klara av varje tentamen med bra betyg betyder inte att du är bra, du har bara lärt dig alla knep för att klättra över skolans uppsatta hinder. Men det är en annan sak om du brinner för det och studerar varje bok för att lära dig ämnet och senare utnyttja det.

Många högskoleutbildningar har självklart infört antagning i form av arbetsprover och intervju, och det tycker jag är perfekt. Jag vill exempelvis bli konstnär, och gillar varken fysik eller matematik, varför måste då dessa ämnen förstöra mina chanser för att göra det jag verkligen älskar i framtiden?

Man kan istället införa betygssystem för närvaro och andra aspekter som kan vara viktiga inom ramen.

Det som skrämmer mig är att forskare varnar för dessa brister i svenska skolan men inga förändringar sker. Mina tankar är absolut inte felfria, men det spelar egentligen inte så stor roll. Om en forskare inte kan förändra något idag, vad kan jag göra då?

Jag är tveksam om jag har lyckats att framföra budskapet rätt, men jag blir glad om bara någon förstår det.

No related posts.

Intel
Då Intel lanserade den första Pentium-processorn 1994 upptäcktes att flyttalsenheten hade en defekt då beräkningar med tal av dubbel precision utfördes. Felaktigheter i processorer förekommer och dessa brukar kunna hanteras av mjukvaran, men problemet var relativt allvarligt. Intel förnekade i sin tur om händelsen, men felet blev så uppenbart att de till slut fick medge att det fanns en defekt. Intel erbjöd då att gratis byta ut den felaktiga processorn om kunden kunde uppvisa att han/hon hade behov av en processor som inte var defekt. Då nya mjukvaror lanseras ofta och det ständigt sker uppdateringar av gamla mjukvaror var det omöjligt för kunden att säga om behovet fanns för en defektfri processor. Intel hade då sålt 2 miljoner Pentium-processorer oh det är enkelt att förstå att de inte ville byta ut samtliga, men då flera kunder, däribland IBM, valde att inte köpa processorkretsen tvingades Intel till slut att byta ut kretsen mot en defektfri för alla som ville få den utbytt.

Intel var medveten om problemet innan den nådde allmänheten. Ändå valde företaget fortsätta sälja en defekt processor till dess att den korrigerade Pentium-processorn producerades.
Intel har sedan dess ändrat inställning på fel som rapporteras från kund. Från att utgå från Intels uppfattning om konsekvenserna av felet utgår företaget numer från kundens uppfattning.

Är det rätt av ett företag att hemlighålla defekter på detta sätt? Förmodligen finns det flera defekter i de datorer som vi idag använder. Var går gränsen för att tillverkningen skall stoppas? Vem avgör det?

Företaget hade förlorat en hel del pengar om man hade tagit tillbaka 2 miljoner processorer, men man gjorde inte detta eftersom fokusen låg på ekonomisk framgång, tillväxt av företaget. Det vore brott mot företaget om man hade tagit tillbaka alla processorer, och vem skulle få skulden för tragedin? Då väljer man att sopa dammet under mattan och gå vidare. Det lönar sig däremot inte i längden, sådana händelser brukar komma fram förr eller senare. Detta kan leda till att man till slut förlorar lojala kunder.

Ford
För att möta den ökade konkurrensen från Japanska bilmodeller i USA beslutade Ford i slutet av 1960-talet att tillverka en småbil, Ford Pinto. Fords VD Lee Iacocca bestämde att bilmodellen skulle vara färdig på två år och introduceras bland 1971 års modeller. Bilen fick inte kosta mer än $2000. 43 månader var då en normal tid för att ta fram en ny modell. Dessa krav ställde naturligtvis höga krav på projektgruppen. Ett, av många, problem som uppstod av bränsletankens placering som till slut placerades mellan bakaxeln och den bakre stötfångaren. Placeringen medförde att risken för skada på bränsletanken och därmed även explosion ökade om bilen blev påkörd bakifrån. Det fanns möjlighet att göra bränsletanken säkrare, men det hade medfört en ökad kostnad med $6,65 per bil. Ford räknade med att den totala kostnaden då skulle öka med 20 miljoner dollar för hela projektet.

Ford hade liknande erfarenheter från den europeiska modellen Ford Capri. Där hade bränsletanken flyttats och placerats över bakaxeln. Tester som utförts på Ford Capri visade att bränsletanken skakades vid hasigheter runt 32 km/t.o.m. bränsletanken hade den bakre placeringen. Med den främre placeringen tålde bränsletankens placering vid denna tidpunkt.

Flera olyckor inträffade där bränsletanken började brinna Bl.a. dog tre tonårsflickor då deras Ford Pinto blev påkörd bakifrån. Dessa olyckor kostade Ford miljontals dollar, men framförallt negativt publicitet. Ford hävdade att Pinto var byggd enligt de lagar som fanns och att den var lika säker som andra småbilar. Ford blev dock till slut tvungen att ge vika och återkalla bilarna för att åtgärda felet. Samma justering som vid nytillverkning hade kostat $6,65 kostade nu mångdubbelt. Intressant att notera är att innan Ford åtgärdade felet ville flera företag, framförallt hyrfirmor, sälja sina Ford Pinto. De hade inga problem att sälja dem till köpare som förmodligen var införstådda med problemet bara priset var det rätta.

Beslutfattare och kostandstagare är här samma personer, men definitivt inte riskbäraren. Vem bär ansvaret för att bilen konstrueras med en livsfarlig placering av bränsletanken? Företagets ledning, projektledning eller den enskilde konstruktören? Är det rätt lojalt, om en enskilde konstruktören informerar massmedia om att bilen är livsfarlig?

Det finns tusen exempel som kan tas upp. Från alla byggjobbare som utnyttjas i Dubai, till alla barn som jobbar inom kaffe branschen.

Samtidigt har man hört och läst åsikter som att många företag gör en god gärning när de sysselsätter hundratusentals fattiga människor, att dessa företag har positivt inflytande i utvecklingsländer när man driver utvecklingsprojekt.
Ikea, H&M och Elecxtrolux är sådana företag som tas upp i diverse artiklar på nätet. Dessa företag sägs bidra till verksamhet som gör livet bättre för fattiga människor, men handlar det inte bara om att dessa företag utnyttjar desperata fattiga människor i låginkomstländer? Enligt mig så är detta bara en dålig förklaring för att få människor och tänka i andra banor, för att vi skall endast se det ”positiva”.

Men hur mycket nyttja drar dessa människor egentligen? Även om människorna blir kunnigare inom produktion och kan ses som hot. Man vet ju även att företag inom skotillverkningsbranschen förflyttar sig från länder till andra när löneförhandlingen inte duger längre. Man söker sig då till billigare arbetskraft, och då har man redan utnyttjat tusentals städer i Afrika.

Enligt mig så måste alla bolag kunna kombinera god ekonomiskt utveckling med mänskligt hälsa. Detta kan leda till att du som egenföretagare fångar människors tillit, och detta i sin tur leder till lojala kunder. En bra ledare är viktig också, en ledare som kan lyfta upp företaget genom god kunskap inom etik och moral. Vi produktutvecklare jobbar oftast i grupp, och det är gruppens åsikt som läggs fram oftast, och en bra ledare skulle kunna öppna arbetskamraternas sinne.

Jag hoppas att någon har orkat läsa igenom hela inlägget, den blev för lång men jag var tvungen!

No related posts.

Att sätta människovärdet i centrum innebär att vi ska ta hänsyn till människans rättigheter. Enligt mig så har människovärdet blivit förhandlingsbart idag, att de flesta klädföretag i Europa utnyttjar människor i Asien måste tyda på att något är fel. Företaget ifråga kommer undan väldigt billigt och kan därefter konkurrera med ”hederligare” företag i samma bransch.
Det kan även hända att ”hederliga” företag går back i sin ekonomi pga. Etikens dilemma.

Vi kan föreställa oss konsekvenserna av en genomförd uppdelning av medborgarna i A, B, C-människor, grannar och familjemedlemmar tittar snett på varandra, de rika och mäktiga som myglar in sina närmaste i den mest främjade kategorin. Det låter overkligt, men vi har ju redan sådana ansatser till en sådan uppdelning. Alla vet att långvården är mindre påkostad än annan vård, hjärtinfarktspatienteter över 70 får på vissa håll inte full behandling, i köerna till alkoholistvård och dyra operationer spelar ålder och samhällsanpassning en stor roll.

Människors lika värde innebär dock att sådana urvalsgrunder måste avvisas. Rik eller fattig, gammal eller ung, ”nyttig” eller ”onyttig” får inte spela någon roll. Samtidigt är vi ju olika som individer, har olika personliga egenskaper, etc. likheten i värde innebär en garanti för rätten att vara annorlunda. Det är när olikheten vänds mot människan och blir ett mått på hennes värde som människovärdet är hotat. Det är det som är grunden för rasism. Det är också det som händer i skolan och i vård och behandling, då olikheten ses som en störning.

Jag tror att detta problem ligger i grunden för utnyttjande av människor. Man måste kunna uppskatta varje själ. Lösningen kan vara så enkelt som några frågeställningar som man kan ställa sig själv: ”hurdan är jag själv i mitt förhållande till andra människor?, hurdan är och fungerar den här familjen, den här individen? Och hur skall jag bemöta denna människa?”.

Detta påminner mig om en liten historia, historian om mannen som satt i fängelse, han hade suttit där i många år och den dag närmade sig då han skulle bli frigiven. Han var väldigt osäker om han skulle våga sig hem, hur skulle han bli bemött av människor i hans förflutna? För att både ge sig en chans och för att förbereda sig mot en alltför hård besvikelse skrev han hem och sade: Jag kommer att bli fri den och den dagen och jag kommer att åka förbi vårt hus med tåget. Om jag är välkommen så häng upp en vit handduk i äppelträdet. Den dag kom när han satt i tåget och var på väg till sin hemort. Han satt och såg på skogen med all sin osäkerhet inom sig. Plötsligt tog skogen slut och han såg sitt hus och äppelträdet och det var fullt med vita dukar…

Vi alla frågar oss ibland, om man kommer att bli välbemött i ett företag, eller om företaget behandlar sina klienter på ett bra sätt. Riklig kunskap kring människovärdet är nyckeln till framgång.

Läs även: Etik & Moral – Del1

No related posts.

Som avslutning vill jag citera Keith Johnstone:

Det första jag gör när jag möter en ny grupp elever, är (troligen) att sätta mig på golvet. Jag markerar låg status och jag förklarar, att om de misslyckas så ska de skylla på mig. Då slappnar alla av och jag förklarar, att det egentligen är helt uppenbart att de ska skylla på mig, eftersom det är jag som förutsätts vara experten, och om jag ger dem fel material att arbeta med, så misslyckas de och om jag ger dem rätt material så lyckas de. Fysiskt spelar jag låg status, men min faktiska status höjs, eftersom det bara är personer med stort självförtroende och erfarenhet, som skulle lägga skulden för ett fiasko på sig själv. Vid det här laget börjar eleverna, nästan säkert, glida ner från sina stolar, eftersom de inte vill befinna sig högre än jag. Jag har redan grundligt förändrat gruppen, eftersom ett misslyckande inte verkar så katastrofalt längre. De kommer naturligtvis att vilja testa mig, men jag kommer verkligen att be om ursäkt om de misslyckas och be dem ha tålamod med mig och förklara, att jag inte är fullkomlig.Mina metoder är mycket effektiva och i en atmosfär av jämlikhet kommer de flesta eleverna att lyckas, men de kommer inte längre att försöka vinna. Den normala lärare-elev relationen har lösts upp.

(Impro, 1985) (länken är till engelsk version). Tack Markus för tipset om boken, den är helt otrolig.

Läs mer om vad jag har skrivit om skolan tidigare här.

No related posts.

No related posts.