Kanske dags att skriva om något jag misslyckats med?
För två år sen när jag läste min första kurs på högskolan råkade jag av nån dum anledning räcka upp handen på en föreläsning och förslå att hela klassen borde åka till Kina. Efter det skickade jag ut ett mejl och bad de intresserade att höra av sig. Jag och en kompis bestämde oss att även om ingen annan vill följa med så skulle vi i alla fall åka.
Planen var att klassen tillsammans skulle komma på ett sätt att få ihop pengar så att vi kunde åka till Kina. Varför vi valde Kina var såklart för att de är ett land som kommer stort, och en Innovationsvetare bör känna till det väl, tyckte vi.
Jag fick sedan en chock, 30-40 st studenter hörde av sig och var intresserade. Lärarna var schyssta och glada och tyckte att vi skulle försöka, även om jag så här i efterhand kommer ihåg några varningens ord om att det kunde bli svårt att genomföra.
Jag ville inte vara projektledare, kände mig inte mogen uppgiften, men å andra sidan kittlade tanken, fatta coolt om vi lyckades?, samtidigt tror jag inte att det fanns någon annan som ville va heller. Så jag blev projektledare. Har för mig att vi även inrättade en mindre styrgrupp.
Så vad hände? Jag klarade inte av att hålla ihop gruppen, arbetet gick segt, vi kom inte på nått smart sätt att få fram de enorma summor pengar som skulle krävas för att få iväg så många. Allteftersom började folk droppa av, vilket jag mest tyckte var skönt, mindre grupp -mer lättarbetat, men tillslut var det inga kvar.
Vad skulle ha krävts för att vi skulle ha lyckats?, jag vet faktiskt inte. Ett stort problem tror jag är att det är lätt att locka till sig folk på en sån här grej men alla tror också att alla andra kommer att jobba hårt. På sätt uppstår en hel del social loafing, man börjar lita på att de andra kommer att fixa det, de andra kommer att komma på hur man gör, de andra kommer att dra in pengarna. Men ingen gjorde det och tillslut hade alla hoppat av, inklusive mig själv.
Det blev inget Kina den gången men jag lärde mig en hel del. Hade massor av ångest och kände ansvar för att vi misslyckats, dessutom ville jag verkligen åka, men nu så här i efterhand är det faktiskt mest en kul historia. Ångesten går över och känslan över att ha misslyckats försvinner, kvar är kunskaper om hur grupper fungerar och erfarenhet av att ha administrerat en grupp på över 30 pers.
För övrigt åkte jag iväg till Kina i våras så jag uppnådde tillslut åtminstone min egen dröm…. (dock med en annan kompis)
Kinesiska muren
Om ni undrar varför håret ser ut som det gör kan ni läsa det här- Om kommunikation.
