Tankar om Innovation

Idag ska man ju vara social, duktig, social, trevlig, social, social social. Att jobba på sitt personliga varumärke är snart ett måste. Men vad händer med alla dessa duktiga men mindre sociala människor? Alla känner väl nån som var jätteduktig i skolan och som på alla utvecklingssamtal fick höra att de var tysta. Vilket såklart inte hjälper utan bara får personen att må dåligt. Kom ihåg det nästa gång du har lust att säga “vad tycker du? du är alltid så tyst”, den personen kan mycket väl ta illa vid sig.

Jaja, det var inte det jag tänkte prata om. Vad jag funderade över var hur man kan utnyttja det här. Alla företag vill inte ha nån pratkvarn som umgås mer med folk än de jobbar? Tror ni att det skulle funka att starta en arbetsförmedling för, eller uthyrning av, tysta men duktiga personer? Det är inte säkert de behöver ha de bästa betygen heller, men vara lojala trofasta personer.

Tror ni inte det skulle vara skönt att få ett jobb och inte känna krav på att man måste vara supersocial hela tiden? Finns kanske risk för att det blir en självuppfyllande profetia eller negativ spiral men kanske även lite andrum som behövs innan personen känner sig bekväm nog att öppna upp. Vill även påpeka att det i vårt samhälle oftast ses som något negativt att vara tystlåten och något som ska jobbas bort. Men så är det inte, det är en egenskap som alla andra. Om vi vågar leta under tystheten hittar vi ofta duktiga, shyssta, lojala människor som passar perfekt för många jobb. Tänk att få jobba med att promota dessa människor!

Hur många av er har nångång sagt -Jag älskar utmaningar! Det har sluppit ur mig ett antal gånger. Men det är först idag som jag verkligen fattat vad en utmaning är och jag insåg samtidigt att jag faktiskt hatar utmaningar.

Förr trodde jag utmaningar var saker som att bestiga ett berg, hoppa fallskärm, flytta till en ny stad, börja en ny utbildning, bli chef, springa ett maraton etc. Och för vissa är det utmaningar men inte för alla.

Nu vet jag att när jag är ställd inför en utmaning så mår jag lilla av nervositet, får klumpar i magen, har noll tro på min egen förmåga, känsla av ångest, känner mig dum i huvudet, frustration och villrådighet. Vem älskar sånt?

En utmaning är inte saken man gör utan mer hur man känner inför uppgiften. Att hoppa fallskärm var för mig en bit av en kaka, att köpa en lägenhet i en främmande stad, flytta dit och plugga på en okänd utbildning var inte heller en så stor grej. Sånna “utmaningar” tycker jag om, för för mig är det inga problem att genomföra dem.

Jag har coachat ungdomar att göra saker de inte vågar, som att bemästra sin höjdskräck genom att gå igenom en högrepsbana. Och vet ni vad jag sa till dem när de stod gråtandes på marken? Det känns jobbigt nu men känslan efter att du har klarat av det är värd hela upplevelsen. Jag trodde själv på det, och jag gjorde säkert ett bra jobb men jag förstod aldrig helt hur de kände, jag hade svårt att relatera till mig själv eftersom jag älskar höga höjder och galna grejer. Därför har jag trott att jag älskar utmaningar.

Idag på lektionen tänkte vi tillbaka över vad vi har lärt oss under de två senaste åren och jag insåg att flera av uppgifterna vi gjort skulle jag aldrig ha genomfört om inte studierna tvingat mig. Som att åka till Uppsala och intervjua Tomas Fogdö, plus två intervjuer till, söka och genomföra en kurs jag inte var behörig till (kände mig verkligen som ett pucko i början), ringa och förhandla om lön för fortsättning av ett projekt.  Andra utmaningar under åren har varit att starta en projektgrupp för att åka till kina, lägga ner en projektgrupp som ville åka till kina, hålla föredrag om bloggande, rita ikoner, komma på idéer till leksaker med mera med mera.

Jag har insett nu att jag aldrig tar en utmaning frivilligt för om det är frivillig så skulle jag aldrig göra det. Det är klart att jag i många fall kan tacka nej och att jag ändå valt att genomföra uppgiften men då har jag ändå alltid känner en viss press utifrån att jag bör göra det. Men jag lever även med tron att jag inte får undvika saker för då kommer det bara att bli läskigare och läskigare tills jag tillslut sitter inpsärrad i mitt hem och inte vågar gå ut. Lite drastiskt kanske men så tänker jag.

Utmaningar är viktiga och det är det som gör att vi utvecklas och som sagt känslan efter att ha klarat av något svårt är värt allt besvär. Om jag någon gång ska leda en utbildning eller anställa medarbetare så ska jag se till att utmana dem emellanåt, för är de som jag, kommer de helst vilja slippa. För vem vill må illa och ha ångest?

Men kom ihåg att när du känner illamående och ångest och har noll förtroende för dig själv, det är då du växer. Visst är det väl Karin Boye som säger -Visst gör det ont när knoppar brister.

Jag förstår nu, efter 24 år, vad hon menar.