Intel
Då Intel lanserade den första Pentium-processorn 1994 upptäcktes att flyttalsenheten hade en defekt då beräkningar med tal av dubbel precision utfördes. Felaktigheter i processorer förekommer och dessa brukar kunna hanteras av mjukvaran, men problemet var relativt allvarligt. Intel förnekade i sin tur om händelsen, men felet blev så uppenbart att de till slut fick medge att det fanns en defekt. Intel erbjöd då att gratis byta ut den felaktiga processorn om kunden kunde uppvisa att han/hon hade behov av en processor som inte var defekt. Då nya mjukvaror lanseras ofta och det ständigt sker uppdateringar av gamla mjukvaror var det omöjligt för kunden att säga om behovet fanns för en defektfri processor. Intel hade då sålt 2 miljoner Pentium-processorer oh det är enkelt att förstå att de inte ville byta ut samtliga, men då flera kunder, däribland IBM, valde att inte köpa processorkretsen tvingades Intel till slut att byta ut kretsen mot en defektfri för alla som ville få den utbytt.
Intel var medveten om problemet innan den nådde allmänheten. Ändå valde företaget fortsätta sälja en defekt processor till dess att den korrigerade Pentium-processorn producerades.
Intel har sedan dess ändrat inställning på fel som rapporteras från kund. Från att utgå från Intels uppfattning om konsekvenserna av felet utgår företaget numer från kundens uppfattning.
Är det rätt av ett företag att hemlighålla defekter på detta sätt? Förmodligen finns det flera defekter i de datorer som vi idag använder. Var går gränsen för att tillverkningen skall stoppas? Vem avgör det?
Företaget hade förlorat en hel del pengar om man hade tagit tillbaka 2 miljoner processorer, men man gjorde inte detta eftersom fokusen låg på ekonomisk framgång, tillväxt av företaget. Det vore brott mot företaget om man hade tagit tillbaka alla processorer, och vem skulle få skulden för tragedin? Då väljer man att sopa dammet under mattan och gå vidare. Det lönar sig däremot inte i längden, sådana händelser brukar komma fram förr eller senare. Detta kan leda till att man till slut förlorar lojala kunder.
Ford
För att möta den ökade konkurrensen från Japanska bilmodeller i USA beslutade Ford i slutet av 1960-talet att tillverka en småbil, Ford Pinto. Fords VD Lee Iacocca bestämde att bilmodellen skulle vara färdig på två år och introduceras bland 1971 års modeller. Bilen fick inte kosta mer än $2000. 43 månader var då en normal tid för att ta fram en ny modell. Dessa krav ställde naturligtvis höga krav på projektgruppen. Ett, av många, problem som uppstod av bränsletankens placering som till slut placerades mellan bakaxeln och den bakre stötfångaren. Placeringen medförde att risken för skada på bränsletanken och därmed även explosion ökade om bilen blev påkörd bakifrån. Det fanns möjlighet att göra bränsletanken säkrare, men det hade medfört en ökad kostnad med $6,65 per bil. Ford räknade med att den totala kostnaden då skulle öka med 20 miljoner dollar för hela projektet.
Ford hade liknande erfarenheter från den europeiska modellen Ford Capri. Där hade bränsletanken flyttats och placerats över bakaxeln. Tester som utförts på Ford Capri visade att bränsletanken skakades vid hasigheter runt 32 km/t.o.m. bränsletanken hade den bakre placeringen. Med den främre placeringen tålde bränsletankens placering vid denna tidpunkt.
Flera olyckor inträffade där bränsletanken började brinna Bl.a. dog tre tonårsflickor då deras Ford Pinto blev påkörd bakifrån. Dessa olyckor kostade Ford miljontals dollar, men framförallt negativt publicitet. Ford hävdade att Pinto var byggd enligt de lagar som fanns och att den var lika säker som andra småbilar. Ford blev dock till slut tvungen att ge vika och återkalla bilarna för att åtgärda felet. Samma justering som vid nytillverkning hade kostat $6,65 kostade nu mångdubbelt. Intressant att notera är att innan Ford åtgärdade felet ville flera företag, framförallt hyrfirmor, sälja sina Ford Pinto. De hade inga problem att sälja dem till köpare som förmodligen var införstådda med problemet bara priset var det rätta.
Beslutfattare och kostandstagare är här samma personer, men definitivt inte riskbäraren. Vem bär ansvaret för att bilen konstrueras med en livsfarlig placering av bränsletanken? Företagets ledning, projektledning eller den enskilde konstruktören? Är det rätt lojalt, om en enskilde konstruktören informerar massmedia om att bilen är livsfarlig?
Det finns tusen exempel som kan tas upp. Från alla byggjobbare som utnyttjas i Dubai, till alla barn som jobbar inom kaffe branschen.
Samtidigt har man hört och läst åsikter som att många företag gör en god gärning när de sysselsätter hundratusentals fattiga människor, att dessa företag har positivt inflytande i utvecklingsländer när man driver utvecklingsprojekt.
Ikea, H&M och Elecxtrolux är sådana företag som tas upp i diverse artiklar på nätet. Dessa företag sägs bidra till verksamhet som gör livet bättre för fattiga människor, men handlar det inte bara om att dessa företag utnyttjar desperata fattiga människor i låginkomstländer? Enligt mig så är detta bara en dålig förklaring för att få människor och tänka i andra banor, för att vi skall endast se det ”positiva”.
Men hur mycket nyttja drar dessa människor egentligen? Även om människorna blir kunnigare inom produktion och kan ses som hot. Man vet ju även att företag inom skotillverkningsbranschen förflyttar sig från länder till andra när löneförhandlingen inte duger längre. Man söker sig då till billigare arbetskraft, och då har man redan utnyttjat tusentals städer i Afrika.
Enligt mig så måste alla bolag kunna kombinera god ekonomiskt utveckling med mänskligt hälsa. Detta kan leda till att du som egenföretagare fångar människors tillit, och detta i sin tur leder till lojala kunder. En bra ledare är viktig också, en ledare som kan lyfta upp företaget genom god kunskap inom etik och moral. Vi produktutvecklare jobbar oftast i grupp, och det är gruppens åsikt som läggs fram oftast, och en bra ledare skulle kunna öppna arbetskamraternas sinne.
Jag hoppas att någon har orkat läsa igenom hela inlägget, den blev för lång men jag var tvungen!
