Nu har dokumentären Klass 9A kommit igång. Har du liksom jag missat den när det gått på tv kan du som vanligt titta på programmet på SVT Play. Riktigt bra bild, funkar hur bra som helst. Jag har till och med slutat att försöka hinna se programmen på tv, funkar bättre så här. Men nog om det.
Pilotavsnittet var riktigt fängslande. I alla fall om man är som jag, förändringsnörd. Jag vet inte varför men jag har alltid gillat att fixa något dåligt så att det blir bra. Dessutom påminner den här serien om Hollywood. Ni vet det misslyckade gänget/klassen/personen som jobbar stenhårt och vinner (ofta med lite annorlunda metoder och med mycket kärlek). Klassiska filmer som Farliga sinnen (Dangerous minds), Mighty Ducks, Dodgeball (!) och miljarder andra är alltid lika kul. Det är roligt att se någon kämpa och bli bäst. Klass 9A känns extra roligt eftersom det är på riktigt.
Förhoppningsvis kommer den här serien att sätta spår i skolsverige. Kanske kommer fler skolledningar och lärare att känna att också de har kraft att förändra. Här finns en chans att se ett förändringsarbete i verkligheten och lära sig av dess lyckanden och misslyckanden.
Jag åt lunch med min vän Cattis förra veckan och vi talade om förändringsarbeten. Det är extra intressant i det här sammanhanget eftersom hon just nu är inbegripen i ett förändringsarbete på en skola. (Dock av en helt annan sort). Hon förklarade vikten av att använda sig av pilotprojekt när man vill åstadkomma en förändring. Låter man en grupp frivilliga genomföra förändringen i liten skala först, minskar man risken för total kollaps och ovilja till förändring. Anledningen är att övrig personal får se hur idén fungerar i praktiken och att det leder till något positivt. (Under förutsättning att projektet lyckas givetvis.)
Klass 9A kan ses som ett pilotprojekt, inte det att alla klasser i Sverige ska få besök av våra allra grymmaste pedagoger utan som ett sätt att visa hur man kan göra för att vända en nedåtgående trend. I första ledet tror jag att detta kommer att påverka skolan, där 9A huserar, till det positiva men även att andra skolor kan komma att ta efter. Förhoppningsvis blir även allmänheten mer upplyst och kan börja ställa krav på de skolor där undervisningen inte håller måttet.
Som avslutning vill jag citera Keith Johnstone:
Det första jag gör när jag möter en ny grupp elever, är (troligen) att sätta mig på golvet. Jag markerar låg status och jag förklarar, att om de misslyckas så ska de skylla på mig. Då slappnar alla av och jag förklarar, att det egentligen är helt uppenbart att de ska skylla på mig, eftersom det är jag som förutsätts vara experten, och om jag ger dem fel material att arbeta med, så misslyckas de och om jag ger dem rätt material så lyckas de. Fysiskt spelar jag låg status, men min faktiska status höjs, eftersom det bara är personer med stort självförtroende och erfarenhet, som skulle lägga skulden för ett fiasko på sig själv. Vid det här laget börjar eleverna, nästan säkert, glida ner från sina stolar, eftersom de inte vill befinna sig högre än jag. Jag har redan grundligt förändrat gruppen, eftersom ett misslyckande inte verkar så katastrofalt längre. De kommer naturligtvis att vilja testa mig, men jag kommer verkligen att be om ursäkt om de misslyckas och be dem ha tålamod med mig och förklara, att jag inte är fullkomlig.Mina metoder är mycket effektiva och i en atmosfär av jämlikhet kommer de flesta eleverna att lyckas, men de kommer inte längre att försöka vinna. Den normala lärare-elev relationen har lösts upp.
(Impro, 1985) (länken är till engelsk version). Tack Markus för tipset om boken, den är helt otrolig.
Läs mer om vad jag har skrivit om skolan tidigare här.
