Inbillningsförmågan skapar det som finns, som kan inträffa, det som vi känner till, och fantasin skapar det som inte finns, som vi inte känner till i verkligheten, det som aldrig har varit och aldrig kommer att bli. Ja förresten - kanske ändå? Hur kan man veta det? När folkfantasin skapade den flygande mattan i sagan, vem kunde då tänka sig att människan skulle sväva i luften i ett flygplan? Fantasin känner till allt och kan allt. (Stanislavski, 2004, s.83)
Detta för direkt mina tankar till psykologin och de två begreppen vanföreställningar och hallucinationer. Vanställningar beskrivs på samma sätt, något som kan inträffa, något vi känner till. Däremot behöver det inte vara helt sannolikt att det kommer att inträffa men det finns en möjlighet. Hallucinationer är som fantasier, det kan vara hur galna som helst och behöver inte inbegripa verklighetsförankring. Fast, som Stanislavski säger, så kan vi in veta vad framtiden bär med sig och de mest galna idéerna kan bli de bästa uppfinningarna. Både inbillningsförmåga och fantasi är en viktig ingrediens när vi är kreativa. Barn är spontant duktiga på det här men med åren minskar ofta förmågan. Tyvärr har troligtvis skolan en del i det, alltför ofta handlar uppgifter om att så snabbt som möjligt svara rätt, och rätt är det som vi har hört förut. (Tror att det är bröderna Härén som brukar säga det där sista)
