Jag kan inte vad jag kommer ihåg minnas att jag någonsin trott på jultomten. Ovanligt? Ja kanske, men det finns en förklaring. Min pappa tror nämligen att det är det värsta man kan göra, tuta i barnen att tomten finns. Om du någon gång skulle träffa min pappa och ta upp ämnet så ska du se att han till och med blir riktigt upprörd.
Det finns nog flera anledningar till varför vissa föräldrar inte lurar sina barn. Jag gissar att vissa kristna familjer kanske tycker det är dumt att låta jultomten ta för stor plats under en så viktig högtid som Jesu födelse. Andra kanske inte firar västerländsk jul och därför ser det som onödigt.
Varför tycker då pappa att det är fel? De flesta föräldrar försöker lära sina barn att inte ljuga. Trots det så är det föräldrarna som står för den största och ibland mest traumatiska lögnen i ett barns liv. Att tomten finns.
Det är ganska dumt eftersom barn gör som man gör, inte som man säger.
Det som stör är att många vuxna njuter av att lura barnen, ser det lite som en sport att få barnen att tro på tomten så länge som möjligt. Man glorifierar lögnen och leker någon slags psykologisk lek med barnen.
Jag är på pappas sida, mina barn kommer aldrig att få tro på någon tomte.
Det finns ingen smart parallell eller liknande i det här inlägget. Det är bara ren anti-tomten-propaganda. Och kanske en liten guldstjärna till pappa som tänker lite annorlunda och vågar ifrågasätta.
