Tankar om Innovation

Jag hörde någongång för länge sedan en teori om status. Man kan få status på olika sätt, genom pengar, bilar, kläder, bostadsadress mm. Får man status på ett område så behöver man inte jobba lika hårt på de andra, till exempel om man bor på en fin adress så behöver man inte nödvändigtvis visa att man är rik genom att köpa dyra kläder, man kan till och med göra tvärtom, köpa kläder ingen annan vågar ha. Ett roligt exempel är de rosa skjortorna, de killar som vågar ha en rosa skjorta är säkra på att deras status inte kommer ifrågasättas eftersom de redan inom ett annat område visar att de har hög status. Du ser troligtvis inte en fattig person i ett mindre bemedlat område bära en rosa skjorta, den personen skulle antagligen bli hånad. En rik östermalmare däremot behöver inte vara rädd att mista respekt och kan till och med genom att bära en rosa skjorta visa tydligt att han har så pass mycket status att en sådan skjorta blir cool och åtråvärd.

På samma sätt har inte människor från mindre städer så pass mycket status att de kan strunta i märkeskläder. I många städer är det mycket viktigare att ha märkeskläder än i till exempel Stockholm. Det finns en slags hets över att ha den tuffaste stilen trots att det inte ens finns affärer som säljer kläderna på orten. När en stockholmare kan känna sig nöjd med ett inköp på H&M kan samma köp kännas otroligt pinsamt för en landsortsbo. Och detta säger jag inte bara för att jag själv egentligen är stockholmare utan det finns undersökningar visar att det är så ; )

Men en sak förbryllar mig, hur kommer det sig att en liten ort som Eskilstuna som ligger så pass nära Stockholm helt verkar sakna detta komplex? Vad har Eskilstuna för status som gör att dess invånare inte behöver klä sig fashionabelt? Jag vet inte, men det är helt klart en sak jag verkligen uppskattar med denna lilla stad, en skön avslappnad stil som närmast påminner om Australiens laid-back-surfar-attityd.
(fast det är klart, ibland kan man sakna lite heta välklädda stockholmare, eller?)

Företagen börjar nu sluta att skrika högre och högre, istället börjar de viska, tystare och tystare. De tar sig in i vårt sista fredade utrymme, tiden med våra vänner. Dagens ungdomar är cyniska och blir uttråkade av vanlig reklam, den fungerar helt enkelt inte lika bra idag som den förr gjorde.
Reklambyråerna måste ta fram nya sätt att kommunicera på. Ett av dessa sätt är att rekrytera de personerna som hörs och syns mest och som älskar ett visst varumärke. De blir köpta ambassadörer som sprider budskapet vidare till sina vänner. Mun-till-mun-metoden är ett av de bästa sätten att föra fram sitt budskap på men det har varit otroligt svårt att kontrollera. Nu blir det dock vanligare att företag viskar så tyst att den riktiga avsändaren inte längre hörs och budskapet verkar istället komma från någon annan, en trovärdigare person, kanske din bästa vän.

Men det är inte allt, ett annat knep som blir allt vanligare är doft, ett än så läge ofta underskattat sätt att framkalla känslor. Det är svårt att värja sig emot och kommer alldeles säkert att bli allt vanligare i framtiden.

Tycker du att det här är lika spännande som jag tycker? Då måste du kolla in Svt’s Dokument infrån med avsnittet Varumärkt för livet, sjukt intressant, rekommenderas varmt.

Dessutom säger de i programmet att den yngre generationen vill komma nära sanningen, de föredrar att lyssna till de äkta historierna om sitt favoritvarumärke. Vi har pratat en hel del om corporate storytelling den senaste tiden och jag ser helt klart en koppling till det. Jag vet att det är svårt att få fram bra historier men det är vad folket vill ha. Det är det som verkligen påverkar dem så det är nog bara att bita i det sura äpplet och lära sig konsten om man i framtiden vill kommunicera med sin målgrupp.

Märks det att vi har mycket i skolan nu? Jag som i vanliga fall älskar att skriva inlägg är faktiskt lite trött. Har varit lite tungt i skolan på senaste dagarna.
Jag har grävt ner mig i ämnet prestationsbehov. Har funderat över om entreprenörer har ett större prestationsbehov än andra. Vet inte om jag kom fram till något bra svar men det verkar i alla fall som att entreprenörer ofta har ett starkt behov av att prestera. Dessutom verkar det som att entreprenörer har höga krav på sig själva, har starkt självständighetsbehov och ett mindre behov av grupptillhörighet.

Nästa fråga är: Varifrån kommer prestationsbehovet, är det medfött eller är det något man lär in? De entreprenörer jag har talat med verkar tro att uppväxstmiljön spelar en stor roll, generna också men framförallt miljön.

Kan alla bli entreprenörer? Det kan jag inte svara på men studier visar att människor som går entreprenöriella utbildningar får ett starkare prestationsbehov (need for achievement). Dessutom får de ett förändrat “locus of control”, det betyder ung. vart känslan av kontroll finns -internt eller externt. Entreprenörer har oftare en starkare känsla av inre kontroll. De tror att det är upp till dem att lyckas, att de kan påverka. Har man en extern känsla av kontroll litar man mer på ödet, tur eller slumpen.

Tänker du på dig själv som entreprenör? I så fall, tycker du att du har höga krav på dig själv? Är det viktigt att prestera, om det är viktigt, vartifrån tror du det behovet kommer? Tycker du att självständighet är väsentligt? Är grupptillhörighet något du känner att du behöver? Är det du som har kontrollen eller kommer den utifrån?

Intressanta frågor va! Tänk gärna igenom dem även om du inte känner dig som en entreprenör. Kanske känner du dig mer som en eldsjäl, kanske är du ointresserad av pengar men ändå driven? Kanske skulle etiketten (om man nu måste sätta etiketter) social entreprenör passa bättre?
Enligt min definition är en social entreprenör en person som blandar vinstinriktad och social företagsamhet för att kunna göra en aktiv insats i samhället.

Det är dags att vidga begreppet entreprenör, det låter så pretentiöst, det är en person som gillar att starta upp nya grejer helt enkelt.